Borta.
Pang, så är jag tillbaka på botten igen, nästan. Bara för att jag är ensam i två veckor.
Får hoppas att mitt besök hos min saknade syster på Västkusten från söndag 31/7 till måndag 8/8 distraherar saknaden. Jag räknar dagarna, bara 5 dagar kvar tills jag åker. Sen räknar jag ner tills jag kommer hem istället. Måndagen den åttonde kommer vara en enda stor längtan, för bara två timmar efter att jag har kommit hem till Sala med tåget så ska jag till stationen igen och hämta den som jag saknar så mycket.
Två veckor är egentligen ingenting. Ändå känns det som en evighet.
stereodrama.blogg.se
Får hoppas att mitt besök hos min saknade syster på Västkusten från söndag 31/7 till måndag 8/8 distraherar saknaden. Jag räknar dagarna, bara 5 dagar kvar tills jag åker. Sen räknar jag ner tills jag kommer hem istället. Måndagen den åttonde kommer vara en enda stor längtan, för bara två timmar efter att jag har kommit hem till Sala med tåget så ska jag till stationen igen och hämta den som jag saknar så mycket.
Två veckor är egentligen ingenting. Ändå känns det som en evighet.
stereodrama.blogg.se
Flytt.
Mot alla odds.
Jag klarade det! Ja ja ja vad glad jag är!
Betygen är satta. Jag klarade varendaste liten kurs. Med bra betyg dessutom, har verkligen inget att klaga på. Sista två proven skrevs en halvtimme innan betygen skulle vara satta och det var på håret att jag klarade dem, men det blev ändå ett VG i den kursen.
Nu kan jag slappna av. Äntligen. Få njuta av studenten. Det var ingen som trodde det, inte ens jag, men jag lyckades. Åh, vad det är skönt. Jag får ta studenten på riktigt.
Jag kommer garanterat gråta på studentdagen.
Försöker iallafall.
Sista provet imorgon.
Sen att det egentligen är tre prov, det låtsas vi inte om.
Hellre ett steg än inget steg.
Små framsteg. Saker som gör en glad. Som gör en nöjd. Stolt. Tillfreds. Motiverad.
Små framsteg kan leda till stora framsteg, för stora framsteg består av många små.
Studenten?
Borde se fram emot vad som är en av de lyckligaste dagarna i livet. Skratta, ha roligt, njuta. Njuta av den sista tiden på gymnasiet. Sista tiden innan det är dags för att ta klivet ut i den värld som kallas vuxenlivet. Borde tagga till. Jag försöker, men det går inte så bra, inte alls. I alla fall inte för tillfället.
Dikt jag skrev förra terminen:
Så mycket att göra.
Så lite tid, så lite ork.
Hjärtat klappar.
Små saker.
Många små saker blir stort.
Pressen ökar.
Förväntingar.
Åh, dessa förväntingar.
Irritationen kommer.
Orkeslöshesten.
Tar över.
Sedan finns det ingenting kvar.
Nej.
Pendlar från att ena stunden känna att jag klarar av det här, till att sedan känna att det är kört. Envisheten som brukar rädda mig räcker inte längre till. Jag orkar inte.
Andas in andas ut.
Andas andas andas. En självklarhet.
Varför är det då så svårt?
Så är det nog.
Något som gör mig ledsen är när andra säger att jag och min klass har ett sådant luftigt schema, och att vi knappt går i skolan. Att vi ska vara glada över att vi har den lyxen, att det är orättvist, för de har minsann så mycket att göra.
Som att vi inte har någonting. Vi har inte mycket utsatt lärarledd tid, men vi har massvis med annat som vi måste göra hemma istället. Men det räknas tydligen inte. Den som har mest lektioner får förstaplatsen i att ha det mest och jobbigast, verkar det som.
Oss är det minsann inte synd om, för vi kan inte ha så mycket, vi har inget att klaga över. Vi har ju inte så många lektioner. Då känner jag mig värdelös. Jag hinner inte med allt, jag orkar inte med allt.
Eller är det bara jag som är dålig?
Känna åt andra.
Det här med att sätta sig in i andras situation. Försöka förstå dem, och hur de känner. Tänk att förlora sin livskamrat, och därmed vara helt ensam i den stora världen. Panik. Ångest. Sorg. Inte veta vad man ska ta sig till. Väntar, längtar. Du kan inte göra någonting för att lösa situationen. Du är helt hjälplös.
Två gerbiler hade rymt. Den ena fick jag tag på efter ett tag, den andra är kvar någonstans ute på rymmen. Janos, den infångade, är helt förtvivlad. Jag börjar misstänka att Cesar, den andra, har dött. Det finns inte längre några spår efter honom.
Jag börjar bli lika förtvivlad som Janos.
Le.
Många leenden är bara en illusion av glädje.
En känsla av hopp.
Jag är fylld av en känsla av hopp. Den här veckan har egentligen varit otroligt jobbig, jag har haft tre prov och imorgon har jag ett fjärde. Men jag har skrivit bra betyg på alla proven, och jag har gått till skolan varje dag, utan att ens överväga att stanna hemma. Det allra skönaste är att jag inte har haft någon ångest, ingen ångest överhuvudtaget. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte orkat med veckan.
Men nu gjorde jag det. Jag klarade av den. Det gör mig stolt, stolt över mig själv. Och det får mig att känna hopp, för om jag klarade av det här nu, så kommer jag klara av så mycket mer. Jag kommer orka med den här terminen.
En liten kick för självförtroendet. Jag är hoppfull. Jag fixar det här. Sen är det studenten.
Underbart.
Tankar om homosexualitet.
Det här med homosexualitet. Vem blir egentligen homosexuell?
Somliga påstår att alla föds som bisexuella, men att samhället formar dem till heterosexuella, eftersom det är normen. De som vågar stå på sig, som vågar gå mot strömmen, blir (eller kanske snarare är) homosexuella. En del hamnar mittemellan, de vågar inte fullt ut, så de blir bisexuella.
Jag tror inte alls på det. Fin tanke, kanske, men inget jag tror på i alla fall. Jag tror att vi föds som heterosexuella, vi gillar det motsatta könet, för det är bara med hjälp av det som vi kan föröka oss. Nuförtiden kan man ju få barn på konstgjord väg, men naturligt sett så behövs det en man och en kvinna. Vår instinkt är alltså att dras till det andra könet.
Sedan så finns det ju alltid undantag, och det är inte bara bland människorna som homosexualitet finns, det existerar även i djurriket. Dock är det inte alls lika utbrett där, eftersom det inte gynnar arten på något vis.
Men föds man som homosexuell? Det är inte helt fastställt. Jag tror dock inte det. Jag tror att miljön och uppväxten spelar stor roll. Det är bland annat därför som många som växer upp med homofober till föräldrar/förälder blir homosexuella, som en slags motreaktion. Jag tror inte heller att man väljer att bli homosexuell, utan det är helt enkelt något man är, något man känner inom sig. Men såklart, jag vet inte hur det är, eftersom jag själv dras till det motsatta könet.
Och jag tycker helt klart att det är lika "rätt" att vara homo- eller bisexuell som att vara hetero. Det är kärleken som är det viktiga, ens partners kön har ingen som helst betydelse.
Dålig kombination.
Det här med att plugga på fredagar är svårt. Väldigt svårt.
Hela veckan har man, i alla fall jag, gått och sett fram emot fredagen så att skolveckan äntligen ska ta slut. När det äntligen är fredag så räknar jag ner tills jag slutar för dagen. Bara 5 timmar kvar, bara 2 timmar, bara 45 minuter, 10 minuter... Äntligen!
Då lockar det ju inte särskilt mycket att sätta sig och plugga det första man gör när man kommer hem. Det är ju skolan och allt plugg man sett fram emot att vara ledig från. Men nu ska jag försöka i alla fall.
För övrigt är jag glad att jag klarade veckan, med full närvaro dessutom. Dock gick inte allt skolarbete så bra, men så kan det vara ibland. Nästa vecka blir svår, men jag ska nog klara den med.
Blir ju mycket godare då.
Det bästa som finns med att vara ensam, är att man kan låta precis hur mycket man vill när man äter.
Egentligen.
Det är kul att vara arg. Man säger så dumma saker ibland.
Mamma skulle absolut göra rent ugnen innan hon skulle laga maten. Jag blev arg, jag ville ju ha mat, så fort som möjligt. Jag klagade, mamma sa att det inte skulle försena maten. Men såklart det försenar maten eftersom det går åt tid att göra rent ugnen, sa jag. Då blev hon sur och sa sura saker.
"Gör ingen mat till mig, jag vill inte ha någon mat!" skrek jag till mamma, samtidigt som jag stampade nerför trappan.
Men det var ju just mat jag ville ha. Det var ju det vi bråkade om.
Ät inte upp mig.
"Du lägger ner alldeles för mycket tid på att oroa dig för saker i förväg", sa min kurator till mig under höstterminen. Och det stämmer verkligen. Förutom tiden som slösas bort, så tar det även massor av energi, som istället skulle kunna läggas på något viktigt.
Idag är ingen bra dag. All min tid och energi försvinner på något helt värdelöst som inte gynnar mig på något sätt överhuvudtaget. Det är inte någon bra dag alls idag.
120 dagar kvar till studenten, på ett ungefär, var det någon som sa.
Prick 4 månader.
17 veckor.
Oj.
Att inte kunna.
Jag hatar känslan av att inte kunna något helt och fullt. Jag vill känna att jag kan, kanske inte allt, men nästintill i alla fall. Jag tycker inte om att lämna någonting ofullbordat, att känna att jag inte är helt färdig, att jag kan så mycket bättre. Egentligen.
Jag försöker lära mig allt. Men det går inte. Och jag blir frustrerad.
Med andra ord, jag har prov imorgon.
Med andra ord, jag har prov imorgon.
Tiden och meningen med livet.
Jag tycker inte om tiden.
Den går hela tiden, det går inte att pausa den. Min tid här på jorden är begränsad, så jag vill använda den väl. Men majoriteten av allt jag gör känns som slöseri med tid, och jag blir frustrerad. Jag borde utnyttja tiden bättre, mycket bättre. Jag borde plugga, jag borde städa, jag borde ta hand om mina djur, jag borde umgås mer med min familj och så vidare. Så mycket som jag borde göra, och ändå gör jag ingenting. Ser på tv, sover, äter, sitter vid datorn, har tråkigt.
Jag tänker alldeles för mycket. Så fort jag inte gör någonting av värde så tänker jag på att jag slösar bort tiden. Och så tänker jag på meningen med livet. Och jag finner ingen mening med det, för allt känns som onödigt utnyttjande av tid. Livet har en massa måsten, och vad är meningen med dem? Att överleva såklart. Och så småningom att föröka sig. Men till vilken nytta?
Jag tycker verkligen inte om tiden.
Ingenting
Första inlägget är svårast att skriva, därför skriver jag ingenting.