Borta.
Pang, så är jag tillbaka på botten igen, nästan. Bara för att jag är ensam i två veckor.
Får hoppas att mitt besök hos min saknade syster på Västkusten från söndag 31/7 till måndag 8/8 distraherar saknaden. Jag räknar dagarna, bara 5 dagar kvar tills jag åker. Sen räknar jag ner tills jag kommer hem istället. Måndagen den åttonde kommer vara en enda stor längtan, för bara två timmar efter att jag har kommit hem till Sala med tåget så ska jag till stationen igen och hämta den som jag saknar så mycket.
Två veckor är egentligen ingenting. Ändå känns det som en evighet.
stereodrama.blogg.se
Får hoppas att mitt besök hos min saknade syster på Västkusten från söndag 31/7 till måndag 8/8 distraherar saknaden. Jag räknar dagarna, bara 5 dagar kvar tills jag åker. Sen räknar jag ner tills jag kommer hem istället. Måndagen den åttonde kommer vara en enda stor längtan, för bara två timmar efter att jag har kommit hem till Sala med tåget så ska jag till stationen igen och hämta den som jag saknar så mycket.
Två veckor är egentligen ingenting. Ändå känns det som en evighet.
stereodrama.blogg.se
Flytt.
Mot alla odds.
Jag klarade det! Ja ja ja vad glad jag är!
Betygen är satta. Jag klarade varendaste liten kurs. Med bra betyg dessutom, har verkligen inget att klaga på. Sista två proven skrevs en halvtimme innan betygen skulle vara satta och det var på håret att jag klarade dem, men det blev ändå ett VG i den kursen.
Nu kan jag slappna av. Äntligen. Få njuta av studenten. Det var ingen som trodde det, inte ens jag, men jag lyckades. Åh, vad det är skönt. Jag får ta studenten på riktigt.
Jag kommer garanterat gråta på studentdagen.
Försöker iallafall.
Sista provet imorgon.
Sen att det egentligen är tre prov, det låtsas vi inte om.
Hellre ett steg än inget steg.
Små framsteg. Saker som gör en glad. Som gör en nöjd. Stolt. Tillfreds. Motiverad.
Små framsteg kan leda till stora framsteg, för stora framsteg består av många små.
En bättre dag.
Studenten?
Borde se fram emot vad som är en av de lyckligaste dagarna i livet. Skratta, ha roligt, njuta. Njuta av den sista tiden på gymnasiet. Sista tiden innan det är dags för att ta klivet ut i den värld som kallas vuxenlivet. Borde tagga till. Jag försöker, men det går inte så bra, inte alls. I alla fall inte för tillfället.
Dikt jag skrev förra terminen:
Så mycket att göra.
Så lite tid, så lite ork.
Hjärtat klappar.
Små saker.
Många små saker blir stort.
Pressen ökar.
Förväntingar.
Åh, dessa förväntingar.
Irritationen kommer.
Orkeslöshesten.
Tar över.
Sedan finns det ingenting kvar.
Låt solen göra oss glada.
Nej.
Pendlar från att ena stunden känna att jag klarar av det här, till att sedan känna att det är kört. Envisheten som brukar rädda mig räcker inte längre till. Jag orkar inte.
Andas in andas ut.
Andas andas andas. En självklarhet.
Varför är det då så svårt?
Så är det nog.
Något som gör mig ledsen är när andra säger att jag och min klass har ett sådant luftigt schema, och att vi knappt går i skolan. Att vi ska vara glada över att vi har den lyxen, att det är orättvist, för de har minsann så mycket att göra.
Som att vi inte har någonting. Vi har inte mycket utsatt lärarledd tid, men vi har massvis med annat som vi måste göra hemma istället. Men det räknas tydligen inte. Den som har mest lektioner får förstaplatsen i att ha det mest och jobbigast, verkar det som.
Oss är det minsann inte synd om, för vi kan inte ha så mycket, vi har inget att klaga över. Vi har ju inte så många lektioner. Då känner jag mig värdelös. Jag hinner inte med allt, jag orkar inte med allt.
Eller är det bara jag som är dålig?
#1
Gammal dikt jag fann i mitt skrivblock.
Se mig,
hör mig,
tala till mig.
Jag vill höra dig,
röra vid dig,
känna dig.
Varför,
vill du inte samma,
som jag vill?
Snälla berätta,
för jag vill,
förstå.
Känna åt andra.
Det här med att sätta sig in i andras situation. Försöka förstå dem, och hur de känner. Tänk att förlora sin livskamrat, och därmed vara helt ensam i den stora världen. Panik. Ångest. Sorg. Inte veta vad man ska ta sig till. Väntar, längtar. Du kan inte göra någonting för att lösa situationen. Du är helt hjälplös.
Två gerbiler hade rymt. Den ena fick jag tag på efter ett tag, den andra är kvar någonstans ute på rymmen. Janos, den infångade, är helt förtvivlad. Jag börjar misstänka att Cesar, den andra, har dött. Det finns inte längre några spår efter honom.
Jag börjar bli lika förtvivlad som Janos.
Le.
Många leenden är bara en illusion av glädje.
Oj.
Att en endaste liten människa kan göra en så glad.
