Försöker iallafall.
Sista provet imorgon.
Sen att det egentligen är tre prov, det låtsas vi inte om.
Hellre ett steg än inget steg.
Små framsteg. Saker som gör en glad. Som gör en nöjd. Stolt. Tillfreds. Motiverad.
Små framsteg kan leda till stora framsteg, för stora framsteg består av många små.
En bättre dag.
Studenten?
Borde se fram emot vad som är en av de lyckligaste dagarna i livet. Skratta, ha roligt, njuta. Njuta av den sista tiden på gymnasiet. Sista tiden innan det är dags för att ta klivet ut i den värld som kallas vuxenlivet. Borde tagga till. Jag försöker, men det går inte så bra, inte alls. I alla fall inte för tillfället.
Dikt jag skrev förra terminen:
Så mycket att göra.
Så lite tid, så lite ork.
Hjärtat klappar.
Små saker.
Många små saker blir stort.
Pressen ökar.
Förväntingar.
Åh, dessa förväntingar.
Irritationen kommer.
Orkeslöshesten.
Tar över.
Sedan finns det ingenting kvar.
Låt solen göra oss glada.
Nej.
Pendlar från att ena stunden känna att jag klarar av det här, till att sedan känna att det är kört. Envisheten som brukar rädda mig räcker inte längre till. Jag orkar inte.
Andas in andas ut.
Andas andas andas. En självklarhet.
Varför är det då så svårt?
Så är det nog.
Något som gör mig ledsen är när andra säger att jag och min klass har ett sådant luftigt schema, och att vi knappt går i skolan. Att vi ska vara glada över att vi har den lyxen, att det är orättvist, för de har minsann så mycket att göra.
Som att vi inte har någonting. Vi har inte mycket utsatt lärarledd tid, men vi har massvis med annat som vi måste göra hemma istället. Men det räknas tydligen inte. Den som har mest lektioner får förstaplatsen i att ha det mest och jobbigast, verkar det som.
Oss är det minsann inte synd om, för vi kan inte ha så mycket, vi har inget att klaga över. Vi har ju inte så många lektioner. Då känner jag mig värdelös. Jag hinner inte med allt, jag orkar inte med allt.
Eller är det bara jag som är dålig?
